Jag åker till Kina och äter i några veckor. Hoppas vi ses när jag är klar.
Lovar att återkomma med utförliga rapporter om den kinesiska kokkonsten och andra saker värda att nämna.
Puss.
Malin på mitt jobb bjöd på världens godaste pesto häromdagen. Eller pesto och pesto, tomatröra mer kanske. Inga nötter, inge mixer eller mortel. Bara riv och hacka lite. Och blanda!
Hur gott som helst. Ursprungsidén kommer från Malins svärmor som verkar vara världens coolaste kvinna.
Mables pesto
6-8 pers
2 dl grovriven parmesan
1 krucka basilika
2-3 vitlöksklyftor
3-4 matskedar tomatpuré
lite salt
mer peppar
olivolja
Hacka basilikan och vitlöken. Blanda med resten av ingredienserna. Fyll på med olivolja så att den blir lagom geggig. Inte för mycket. Lagom.
Sjukt bra till grillat kött eller kankse på bröd eller till pasta.
Det blev midsommarafton.
Jag gick upp tidigt, säkert vid halv åtta och sprang den runt Ragnabo. Förutom några måsar som skränade (och senare skulle attackera mig tills jag blev tvungen att abrupt avbryta rundan) var det alldeles tyst. Inga bilar. Inga barn. Havet låg stilla.
Några molntussar svävade inåt land, men såg ganska bortkomna ut.
När jag kom tillbaka gick jag och far till Strandbygget och köpte bröd. Jag duschade inte innan. På semestern får man göra som man vill.
Far var orolig att allt brödet skulle ta slut innan det blev vår tur, men vi lyckades i alla fall få med oss tre påsar hem. Papperspåsarna var tvugna att vara öppna så att brödet skulle få svalna på vägen tillbaka. Det klirrade från kaffeskedar mot koppar i trädgården på innergården.
De hade börjat med en ny baguette, långjäst och alldeles luftig. Den smakade som i Italien.
Sedan åt vi frukost. Prosciutto, jordgubbar med fil, getost och blodapelsinmarmelad, kaffe och ägg. Jag hade fortfarande inte duschat.
Vi kom på att vi nog visst skulle behöva åka och handla. Citron och plastfolie på Ica i Torsås.
Åkte till Storgatan och lämnade lite stolar. Anna höll på att baka rabarberrutor. Jag åt fyra stycken senare på natten.
På eftermiddagen somnade jag.
Mor gjorde helstekt oxfilé och jag förberedde carpaccion. Vi kokade potatis och ägg och plockade fram sillen.
Carpaccio på oxfilé med pepparrot och smörstekta kantareller
ca 200 gram oxfilé
3 dl kantareller
en bit pepparrot
1 påse pinjenötter
1/2 citron
salt
peppar
Frys oxfilén ca en timme innan det är dags att förbereda den, så blir resten enklare.
Skiva oxfilén i tunna skivor som bankas ut mellan lite plastfolie. Lägg ut på ett fat.
Pressa över citron saft och salta och peppra. Stek kantarellerna i ganska mycket smör på medelvärme. Lägg i smöret först efter att vätskan från kantarellerna ångat av. Salta försiktigt och låt svalna på ett fat.
Rosta pinjenötterna i torr stekpanna.
Strö ut kantarellerna över oxfilén och sedan pinjenötterna. Riv över ganska mycket pepparrot.
Servera genast.
Jag duschade. Mor var stressad. De tog bilen med all maten och jag gick med Caprice. Himlen var fortfarande blå.
Alla hade skaffat nya respektive och så jag gjorde Caprice till min. Matade henne med oxfilé och bitar ur min zoo-ask, bet av halva min klubba och rabarberrutor. Smög till henne några chips.
Vi gick runt huset, tittade på nya blommor och på kamelerna på sjöslätten. Lustigt att cirkusen firar midsommar i Bergkvara varje år. Hundtanten var samma som när jag var liten. De hade en brun arab bland alla skäckarna.
Jag och Anna och Martin gick upp och kollade på fotboll också. De sjöng och snapsade och gjorde allt det där som man gör.
Sedan kom Boel och Lasse som har köpt en gård utanför Kristianopel och börjat göra getost. Sa upp sig, sålde sitt hus och köpte getter. Bara sådär. De var sena eftersom det skitit sig med kulturen i någon sats och de hade blivit tvugna att börja om. Bara en sån sak.
Vi drack vin och snaps och öl. Åt maten. Carpaccion tog slut. Borde gjort ett större fat.
När myggorna blev för många tog jag på mig strumpbyxorna och den tjocka tröjan.
Till slut hamnade vi inomhus. Satt och pratade om kapsejsade båtar, funderade på skillnaden mellan blogg och krönika och såg fram emot Johans 40-års fest i augusti. Några somnade i sina stolar. Vi gick hem och det var mitt emellan dag och natt hela vägen.
Jag vaknade tidigt fast jag borde vara trött. Gick långt med Caprice. Tittade på ålfiskarna som redde ut sina nät, såg Öland långt borta i horisonten, sparkade på stenar, badade. Sprang snabbt, snabbt på starka trummande hundben och lätta människoben. Hittade spännande pinnar och flytande barkbitar.
Det låg krossade ölflaskor och några plastpåsar vid campingen.
Vi lagade frukost och gjorde matsäck. Sedan seglade jag och far till Dödahästön. Träffade kusiner och sysslingar på sjön. Badade och fick saltränder på benen.
Sedan hem till hamnen och lugnet när seglena slutat slå och ligger nerstoppade i den röda segelsäcken. Ibland känns de så arga de där seglen.
Jag och mor köpte jordgubbar av polackerna hos Egon. Han ritade 35 på bordet och vi betalade 105 kronor för tre liter.
Tände grillen. Gjorde dulche de leche. Eller mor gjorde dulche de leche. Det kokade torrt i kastrullen och mor bestämde att experimentet fick vara slut. Far fick ren kastrullen och kolasåsen var klar.
Jag gjorde sötpotatispesto.
Sötpotatispesto
3 mindre sötpotatisar
2 vitlöksklyftor
ca 80 g getost
1 stor näve valnötter
1 kvist rosmarin
olivolja
salt
peppar
Sätt ugnen på 225 grader.
Skala sötpotatisen och skär i mindre bitar. Skiva vitlöken fint och lägg den och potatisen i en ugnssäker form. Ringla över olivolja, salta och peppra och baka i ugnen ca 20-25 minuter, tills de är mjuka och svartnat lite i kanterna.
Rosta valnötterna i torr stekpanna. Hacka en rosmarinkvist fint, Mosa sötpotatisen lite med en gaffel och mixa den med stavmixer tillsammans med rosmarin, valnötter och smulad getost. Tillsätt lite extra olivolja, ungefär två matskedar, så konsistensen blir lite rinnigare.
Smaka av med salt och peppar.
Gott till grillat kött eller bara på bröd.
Sedan kom Selings. Jag och Anna kuppade mot papporna och grillade fläskfilén och korvarna medan de tittade på den nya gräsklipparen. Far provstartade för att visa att det gick.
När de var klara med motorerna blev de lite nervösa över köttet.
Bordet var fyllt av sallad och grillat bröd, tre olika såser och tre olika korvar. Vissa drack portugisisk favoritöl, andra drack vin i vitt, rosa och rött.
Klara, Johan, Maria och Gustav kom tillbaka från cirkusen och berättade om geten som kunde rida.
Sedan åt vi ostar. Gruyère, get, västerbotten, camenbert och pecorino.
Det blev förlänging mellan Ghana och USA och vi var tvugna att flytta in.
Till förlängningen åt vi glass med kolasåsen, smält, vit choklad, maränger och de svenska polskplockade jordgubbarna.
De som ville drack limoncello, grappa och whiskey. Gustav tjatade om cognac. Vi sa att han får vänta några år.
När jag hade ätit tre godisfiskar i tre olika färger, några kolor och fyra dajm tog det stopp. Jag var tvungen att ligga ner lite golvet. Ghana vann.
Johan och Maria körde hem Klara i skottkärran så hon inte skulle vakna. Jag, Martin, Anna och Caprice gick ner och tittade på båtarna i hamnen. Havet var svart och myggorna hungriga.
Nästa dag seglade vi hela dagen. Benen var alldeles röda.
I Italien äter man pasta. Det vet jag för det har jag sett. Det är så chockerande när man är på lunchrestauranger i valfri Italiensk stad och betraktar människorna som äter där.
Italienskorna har smala handleder med klirrande guldsmycken och stora, mörka glasögon. Dessutom har de stickade tröjor med fjädrar på, fastän det är trettio grader varmt och lårhöga skinnstövlar. Männen har jeans i tvivelaktiga tvättar och ibland glansiga jackor eller nätbrynja. De äldre herrarna däremot, är oftast mycket välklädda med tredelad kostym och hatt. Män som man tänker sig håller en lagom beskyddande hand i ryggslutet på sina damer när de är ute och fingår och självklart alltid öppnar dörrar för dem och drar ut stolarna på restaurang.
Jag fattar inte när i italienarnas, detta modets folk, liv de slutar med knasiga rymdjackor, vara vräkiga och vissla på brudar och börjar bära skräddat? Det är det första mysteriet. Det andra mysteriet är hur mycket de äter. Alla under 38 är skitsmala eller i alla fall långt ifrån överviktiga och ändå har jag med egna ögon häpet bevittnat dessa fågelarmskvinnor sitta och äta bröd doppat i rikligt med olivolja i väntan på en gräddstinn pasta, som efterföljs av en kött- eller fiskbit, för att sedan avsluta lunchen med en espresso i sällskap av en arragustini (krispiga små wienerbröd med fyllning av choklad eller vanilj).
Och vinet! Glöm inte vinet.
Sen på kvällen börjar de om igen. Men då äter de oftast några ostar innan desserten som inte är något fjuttigt litet bakverk utan en rejäl tårtbit.
Dessutom för att ytterligare upprätthålla sin extremt ohälsosamma livsstil, åker de moppe överallt. Promenera är för turister.
Snacka om livsnjutare.
Jaja, hursom helst. Förutom allt det där, äter de som sagt pasta i Italien.
Jag åt pasta i måndags för tredje gången sedan jag flyttade hemifrån (de två andra gångerna blev jag bjuden). Det är konstigt, jag gillar pasta, men jag äter det aldrig.
Jag kanske har fått för mig att det är tråkig mat. För enkelt liksom. Jag vägrar tro att det har något att göra med med den negatvia inverkan snabba kolhydrater har på kroppen, eftersom jag missbrukar de flesta andra kända former som finns.
Men jag har insett att jag måste omvärdera. Det är som trolleri det där med pasta, precis som när man bakar. Egentligen räcker det med god olivolja, färska örter och kanske lite riven vitlök så är det klart. Tillsätt favoritvin och kanske några skivor god salami eller lufttorkad skinka.
Min bästa pasta är en variant med aubergine, lite rökt sidfläsk, Muttis körsbärstomater på burk, vitlök och basilika. Låt puttra och snåla inte på pecorinon och olivoljan på slutet. Eller bara helt upp och ner med handkramade körbärstomater, dragen mozarella, basilika och olivolja.
I måndags blev det pasta pesto. Egen pesto, enligt min vän Eriks recept.
Hemmagjord pesto, med en bra parmesanost, rostade pinjenötter, färsk basilika och riktig olivolja.
Till det serverades halvmillimeters tunna skivor fänkålssalami (så tolkade mina smaklökar det i alla fall, Erik mindes inte, men den var inhandlad på Vasastans Ost vid S:t Eriksplan) och bröd. Det räckte så.
Eriks pesto
för två portioner pasta ungefär
1 kruka basilika
2 vitlöksklyftor
ca 2 dl riven parmesanost
en näve pinjenötter
olivolja, ca en dl (snarare mer än mindre)
Rosta pinjenötterna i en torr stekpanna. Repa av bladen på basilikan och lägg dem tillsammans med riven parmesan, vitlöksklyftor i grova bitar och pinjenötterna i en skål. Tillsätt olivolja och mixa med mixerstav till önskvärd konsistens. Tillsätt mer olivolja vid behov.
Ät med nykokt spaghetti, extra parmesan, flingsalt och extra olivolja om man vill.
OJ! Tips!
Jag brukar mortla min pesto istället. Kan tycka att vitlöken lätt blir lite för bitter under mixerstavens vassa knivar. Det är lite extra tungt för armarna, men jag kan tycka det är gött med en lite grovkornigare pesto. Man gör som man vill.
Inkokt kan vara ett av de minst smickrande namnen på ett sätt att förbereda mat.
Bräserad, sauterad, halstrad, och pocherad är alla raffinerade ord som beskriver tämligen enkla tillagningsmetoder. För att addera ett exklusivitetsskimmer liksom.
Men vet man vad de vackra franska orden egentligen betyder blir det inte lika häpnadsväckande.
Å andra sidan kan jag tycka att det hör till. Dessutom vill jag veta vad jag beställer, det gäller bara att vara påläst så det blir precis så också. Det hade inte varit så upphetsande om det stod kött, potatis och sås på menyn.
Men ibland när jag läser restaurangmenyer får jag känslan av att de lite finare krogarnas menyförfattare suttit under någon slags hemlig sammankomst och tävlat om vem som kan få plats med flest svårbegripliga ord i en mening.
Och de flesta som inte förstår de där orden, vågar inte fråga. Man undrar tyst vad ”primörer barrigoule” är, hoppas att det är något man gillar och beställer ”lammet” för att verka världsvan (säg för guds skulle inte lammytterfilén eller kalvbräss. Säg kalven. Peka inte, du kan väl prata? Om än stammande, stakandes i den okända facktermsvärlden. Var inte för specifik. Säger du ”lammet” fattar servitrisen att det är lammrätten på deras meny och inte den på Godots).
Sen njuter man av att låta belevad när man får berätta för sina vänner att man åt 64-gradigt cirkulerat ägg i fredags och efter det confiterat fläsklägg med gotlandstryffel och palsternackspuré, men man har fortfarande inte brytt sig om att ta reda på vad det egentligen innebär. Tryffel, det är väl en slags choklad? Eller?
Har man virrat bort sig i den där restaurangfranskan och inte hittar ut är det skönt när den inkokta laxen dyker upp som en trygg boj i strömmen.
Inkokt. Det är ju precis vad det låter som, jag minns att mormor gjorde det när jag var liten och så åt vi pressgurka till. Den här kan jag!
Gott smakar det också.
Inkokt lax med syrad selleri och gräslöksdressing
4 pers
500 gram laxfilé, putsad från skinn
0,5 dl vitvinsvinäger
0,5 dl socker
3 dl vatten
1 rödlök
1 morot
ca 10-12 vitpepparkorn
4 selleristjälkar
1 citron
olivolja
salt
peppar
4 ägg
sallad och andra favoritgrönsaker
Skär morot och rödlök i tunna, tunna skivor. Skär laxen i kuber, ca 3 cm på varje håll.
Koka upp med vatten, vinäger, socker och vitpepparkorn. Lägg i laxen och låt koka 2-3 minuter.
Ta bort kastrullen från plattan och låt fisken svalna i lagen.
Skär selleri i centimentertjocka skivor Pressa över citron, slå på olivolja salta och peppra. Låt stå i kylen minst en timme.
Koka äggen lagom löst, ca fem minuter. Skala och dela.
Lägg upp sallad, grönsaker och selleri på ett fat. Toppa med laxen och lägg på ägghalvorna.
En sås med krämfräsch, finklippt gräslök och citron blir fint till.
Ett gräsigt, friskt sauvignon blanc eller den senaste favoriten, Château Bonnet, känner sig också hemma på bordet.
Måltidskonstruktion behöver inte vara så komplicerat. Det gäller bara att ha en plan och en rutt. Gör nu bara som jag säger, så ska det nog bli bra.
Slutresultatet.
Vi börjar på Taylors and Jones på Hantverkargatan.
Förutom alla hemstoppade korvar, färska, med olika sorters kött och kryddning, ligger hängmörad biff och entrecote, lammracks och fina, feta fläskkotletter uppradade i kyldisken. Bakom de två irländarna, som gärna pratar sig varma om ”kvalitén på den ryggbiffen” hänger stora köttstycken och mörar.
Ska man grilla, en aktivitet som är lika oundviklig för årstiden som seglarskor och upprullade chinos på Stureplan, är det definitivt hit man ska bege sig. Och vill man inte grilla, finns ett stort utbud av olika pajer, piroger, såser, relish och slaw. Och varje gång man står med andan i halsen och väntar på slutbeloppet, blir man förvånad när det visar sig att hålet varorna skulle gräva i plånboken inte kommer bli tillnärmelse så djupt som man trodde.
Bara några steg bort, på Bergsgatan 24, hittar vi butiken som tillhör Wijnjas Ostkällare. Och det är precis vad det heter, en källare fullproppad med stans bästa ost och en del charkuterier. Vare sig du tänker dig en aptiteretare i väntan på den perfekta glöden, eller en ostbricka som lock på måltiden finns det du letar efter här.
På Scheelegatan, lite längre in på Kungsholmen, tittar surdegsbageriet Fabrique fram ur ett hål i väggen. Vårt dagliga bröd giv oss idag.
Fortsätt ner mot norr mälarstrand. På Kungsholmstorg ligger butiken där vi köper vårt vin. Kanske inte stans mest välsorterade systembolag, men fullgott för den som inte har alltför extravaganta preferenser.
Egentligen kan vi sluta här. Vi har allt vi behöver. Bröd, kött, ost, sås och vin.
Men eftersom vi ändå måste promenera bort mot Fridhemsplan för att nå vår slutdestination, kan vi lika gärna svänga in på Daglivs när vi ändå håller på. Just för dagen står en potatissallad med latinamerikanska influenser på menyn. Och större utbud hittar vi inte på Kungsholmen. Dessutom ligger Buylando, vägg i vägg med butiken. Predator känn som en värdig avslutning på kvällen.
Inga konstigheter.
Het och syrlig potatissallad
4 pers
700 gram färskpotatis
1 ask cocktailtomater på kvist
2 avocados
1 kruka koriander
1 röd chilifrukt
1-2 vitlöksklyftor
1-2 lime
4 msk olivolja
1 tsk D’Elidas eller tabasco (inte säker på mängden tabasco, börja med några droppar och smaka)
salt
peppar
Skrubba potatisen och koka mjuk i lättsaltat vatten. Låt ånga av och skär i lagom stora bitar.
Finhacka chilin och riv vitlöken på rivjärn. Blanda med olivolja, saften från limen, D’Elidas, salt och peppar i en skål.
Befria avocadosarna från skal och kärna. Skär i bitar. Skär också tomaterna i klyftor.
Finhacka koriandern och vänd samman allt i en skål. Slå över dressingen.
Servera med Stockholms bästa korvar och en sås på krämfräsch, honung, citron, salt och peppar.
Antingen ett inte alltför sött rosévin eller en torr riesling drickes med fördel till.
Det var väl inte så krångligt? Kör, bara kör.
Tänk så många fem i tre-bekantskaper som kunde slutat lyckligare om bara hemsläparen planerat lite för dagen efter.
Gott bröd bör alltid finnas hemma.
Vi snackar bakismat, det viktigaste för en bra start på ett oplanerat förhållande.
Glöm pizza, glöm kebab, glöm till och med pannkakorna. Det här reparerar allt den sista lakritshoten förstörde.
Och funkar det inte för förhållandet är det bra för ångesten i alla fall. Och hyfsat enkelt.
Ägg, valfritt rött kött, god svamp (helst trattkantareller eller kantareller), pepparrot och persilja är inte heller någon dålig idé att förvara hemma på lämpligt sätt.
Bakismackan
2 pers
2 skivor favoritbröd, inte sånt där med russin i. Inte den här gången i alla fall.
smör
ca 2 dl färska eller frysta trattkantareller
salt
peppar
rött kött (jag använde kalventrecoten från häromdagen, men rostbiff eller oxfilé funkar fint)
2 ägg
1-2 msk pepparrot
lite persilja
Stek brödskivorna på medelvärme i lite smör. Lägg på varsinn tallrik.
Lägg i svampen i stekpannan, när vätskan ångat bort, tillsätt en klick smör och salta försiktigt.
Strimla köttet och fördela på mackorna. Strö över svampen.
Hetta upp mer smör (jag sa ju att det var bakismat) i stekpannan. Knäck i äggen och stek på medelvärme på en sida. Montera överst på mackan.
Riv till sist över pepparrot efter önskad styrka och toppa med lite finhackad persilja.
Ignorera utsmetad mascara, flottigt hår och rödsprängda ögon. Ät.
Äsch, jag känner mig skyldig för alla de som slutat, eller kanske aldrig börjat, ta med sig tvivelaktiga typer hem på natten att säga att det här är alldeles strålande förrätts eller vickningsmat. Lite meckigt kanske om man är många som är hungriga på natten, men dina gäster lär garanterat bli imponerade.
1. En kalventrecote.
2. Salta och peppra.
3. Bryn i het stekpanna, ställ in i ugn.
4. Tranchera. Ät med getostgratinerade vindruvor och en enkel sallad. Drick ditt favoritrödvin till.
Kalventrecote i ugn med getostgratinerade vindruvor
2-3 personer, beroende på magsäckskapacitet eller lunchlådeambitioner
1 bit kalventrecote, ca 700 gram
salt
peppar
smör
rapsolja
Vindruvor:
1 knippe blå vindruvor
ca 200 gram getost
1 kvist rosmarin
salt
peppar
Sätt ugnen på 70 grader.
Börja med kalven. Klappa torr med hushållspapper. Salta och peppra.
Hetta upp smör och rapsolja i en stekpanna och bryn köttet till fin färg. Lägg över i en ugnsfast form och slå över köttsaften.
Sätt en köttermometer i den tjockaste delen av köttet och ställ in i ugnen tills termometern visar 59 grader, ca två och en halv timme.
Ta ut och låt vila inslagen i aluminiumfolie minst 15, gärna 20, minuter. Gör vindruvorna under tiden.
Höj ugnstemperaturen till 225 grader.
Skölj druvorna och lägg på en plåt.
Skär getosten i tjocka skivor och fördela över druvorna. Hacka en rosmarinkvist fint. Strö över getosten. Salta och peppra.
Gratinera ca fem minuter, på den näst översta falsen i ugnen.
Lyft försiktigt över på tallrikar.
Skär köttet i skivor. Lägg upp.
Servera med en enkel sallad och gärna lite rostade valnötter.
Jag dricker ett av mina bästa franska viner till och äter långsamt, långsamt.
Jag brukar alltid äta fänkål tillagad. I ugn eller fräst. Aldrig rå.
Och så pratade jag med Karin på mitt jobb och hon berättade att de blivit alldeles besatta av tunt, tunt skivad fänkål med bara lite citron och salt på. Det lät bra.
I kylskåpet hittade jag en liten fänkål och några morötter. I en plastpåse hittade jag en bit salmalax (bästa laxen i Sverige) och jag tänkte att de kanske skulle trivas ihop.
Halstrad laxfilé med citrusmarinerad fänkålssallad
1 person
1 laxfilé
1/2 mindre fänkål
1 liten morot
1/2 citron
salt
peppar
olivolja
dillfrö
Hyvla fänkålen tunt på mandolin eller skär så tunt du kan med en vass kniv.
Gör remsor av moroten med en potatisskalare.
Lägg i en bunke med 1 tsk krossade dillfrön, citronsaft, salt, peppar och lite olivolja. Låt stå i kylskåp medan du förbereder laxen.
Värm rapsolja i en panna. Salta och peppra filén.
Halstra på båda sidor till fin färg. Hur länge man steker avgör man själv. Fryst lax behöver inte vara genomstekt av hälsoskäl. Man gör som man vill helt enkelt.
Jag gillar när det är en liten rå kärna i mitten och steker kanske två minuter på varje sida, beroende på filéns tjocklek.
Servera med fänkålssalladen, krämfräsch och bröd.
Jag blir personligen sällan särskilt inspirerad av att kolla recept på sallader. Det är oftast sådant som är fett, salt och sött som får det att vattnas i min mun och denna typ av vätskeutsöndring är inget som jag spontant förknippar med sallad (till skillnad från andra) och allt annat som faller under kategorin ”hälsosam kost” (så fort man över huvud taget använder ordet ”kost” blir det tråkigt, ta ”kosthållning” som ett av de värsta exemplen). Nu är det emellertid så att det ikväll råkade tillagas en riktigt god sallad. Kanske var den god just för att det inte hade snålats med det göttiga.
Såhär va: det är en varm sallad där huvudrollsinnehavarna heter Stor Vit Böna och Rostad Paprika. Bland birollerna kan nämnas Halkidiki Oliv (grek), Soltorkad Tomat och såklart de gamla rävarna Olivolja, Vinäger och Vitlök. Själva storyn är egentligen ganska enkel, två parallella handlingar som på slutet smälter samman i ett riktigt färgsprakande klimax. Hänger ni med? Inte?
Såhär då:Varm bönsllad:
Stora vita bönor (helst hemmakokta så att de är lite stuns i dem) Två paprikor (en gul, en röd) Körsbärstomater Ruccola Rödlök Olivolja Vinäger Honung Vitlök Gröna oliver med kärnor (Halkidiki = mums!) Soltorkade tomater Basilika I morse när jag gick upp la jag bönorna i blöt. När jag tio timmar senare kom hem bytte jag vatten och lät dem koka sådär en dryg timme. Totalt helenkelt att ”göra sina egna” bönor. Dessutom sååå mycket godare!Under tiden bönorna kokade blandade jag ihop en enkel vinegrette (olja, vinäger, salt, peppar) med lite mer vinäger än vanligt, eftersom jag också hade honung i. Här i lades finskuren rödlök så att den fick mjukna. Med detta gjort skar jag paprikan i sex klyftor, la dem i smord ugnsfast form tillsammans med tomaterna, saltade, pepprade och ringlade till sist lite honung över innan de skjutsades in i 150-200º i ca 30 min.
När bönorna var klara pressade jag vitlök i lökröran, adderade soltorkade tomater, oliver och hackad basilika och öste över de heta bönorna så att jag fick tårar i ögonen av den chockade rödlöken. På en bädd av ruccola vilade sedan de kära bönorna, under ett varmt täcke av paprika och tomater.
(Bry er inte om att läsa det här om ni tycker det är helt o-pk att bekänna lättare former av vardagsalkoholism)
Sommar är lika mycket segling som solning som grillning som myggbett och blåmärken som det är rosévin i park.
Och nu är det sommar.
Snart tonar dunkandet och tutandet från studentflaken här utanför kontoret ut och om bara några veckor är det dags att snöra på sig finskorna för midsommarfirandet. Just den här perioden på året kan på många sätt liknas som en enda lång förfest, fylld av förväntningar och förhoppningar inför den årstiden som får människor att tränga ihop sig på filtar, handdukar och bryggor. Att packa strandväskor, stora som en mindre studentlägenhet, fulla med handdukar, sololjor, tidningar, böcker och strandmadrasser, och bege sig till platser där det inte bara finns en massa liktänkande utan kanske också möjlighet till bad och sand mellan tårna. Vare sig den sena lunchen innebär en baguette och lite ost eller en take away-pizza, är den ständiga följeslagaren rosévinet.
Det är ingen idé att hymla med att man som dryga tjugoåringen (och uppåt i åldrarna) drabbas av en lätt släng av sommaralkoholism så här års. Inte för att man missbrukar i ordets rätta bemärkelse, utan för att man mest går runt och är konstant småsugen på vin. Framförallt rosé.
Det största kruxet med rosévin är att det inte kommer till sin riktiga rätt om det inte dricks kylt. Men om bara de första glasen är någorlunda immiga brukar toleransnivån höjas i takt med konsumtionen.
Tidigare var rosévin något som inte passade sig i de finare salongerna och vinsnobbarna rynkade på näsan åt den rosépimplande pöbeln. Men inte längre.
Fler och fler vinskribenter hyllar drycken som växlar från djupt apelsinorange till hallonsaftsrosa. Och den största fördelen med rosévin, som jag ser det, är dess mångsidighet.
De fruktigare varianterna sippas lika gärna slöa kvällar runt grillen i väntan på att köttet tillagas över sin bädd av askgrå gillkol som på uteserveringar, där de hungriga spanar efter lammkött och de som redan är mätta hyllar lättdruckenheten, ungdomen och sommaren. När rödvinet lätt gör oss dåsiga och trötta, är rosét som gjort för peppade förfester.
De fylligare varianterna, klassiska för Provence, är en naturlig följeslagare till vilken grillad kyckling, sommarsallad eller macka som helst och ett bra alternativ när det pura vita helt enkelt känns för stelt och korrekt.
Och visst får man. En rutig filt gör sig helt enkelt inte lika bra utan som med en rosa flaska.
Bara det faktum att nästan uteslutande alla roséviner på systemet bär skruvkork kan väl, i alla fall om man kisar lite, tolkas som att det är meningen att man ska ta med sig det ut i sommarparkerna.
Baksmällan kommer långt senare, någon gång sent i augusti eller tidigt i september, när de första bladen färgas gula och man inser att det helt plötsligt skär sig lite med rosa. Och så börjar man tänka på sin hälsostatus ett slag.
Ganska snabbt inser man att det är en hel vinter kvar till nästa gång det bjuds på tillfälle att visa hud offentligt och korkar lugnt upp höstens första flaskan murrig barolo. Har man tur har man en brasa att tända och de riktigt lyckliga lutar sig tillbaka i fåtöljen medan grytan med höstens första svamp puttrar färdigt i gjutjärnsgrytan.
MEN!
Tills dess är det långt kvar och jag bjuder på mina bästa tips för en sommar med rosa skimmer:
Bolgarello 2009 (nr 99803), 89 kronor
Italiensk rosé, som väger nästan jämt på vågen mellan mat- och sippvin. Lika bra som båda helt enkelt.
Errazuriz Cabernet Sauvignon Rosé (nr 2970), 69 kronor
Chilensk sommarklassiker i det Karlbergska sommarhuset, som mest får stå med för att det är ett av mors favoriter. Och gott såklart, utan att det kostar skjortan.
Marqués de Cáceres Rosado 2009 (nr 2755), 74 kronor
En rioja rosé som är ny för mig. Orange till färgen, med en bra bitterhet som gör det bättre till mat än de som smakar Pim Pim.
En av mina absoluta favoriter för i år.
Mulderbosch Rosé (nr 6077), 79 kronor
Lika gott i år som förra året. Snarare sött än torrt och väldigt fint till rödrutigt.
OJ! Tips!
Bubbel också såklart. Det finns många bra anledningar att köpa rosa bubbel. Man får ofta godare rosa bubbel än om samma summa spenderades på vitt dito. Det är festligt. Det killas i näsan. Det är roligt att öppna korken (Åh, det där vridandet, känslan av korken som sakta, sakta liksom vrider sig ur sina många månader av flaskhalstving för att sedan, precis när den trodde den skulle få flyga all världens väg, fångas av en hand med en dov smäll som enda bevis på friheten).
Min absoluta favorit, nästan alla bubbelkategorier, följer nedan. Köp köp köp!
Blason de Bourgogne Crémant de Bourgogne Rosé Brut (nr 7687), 89 kronor
Jag har inte stött på en enda människa som smakat det här som inte spontant utbrustit ”Åh, vad gott” efter att de har smakat.
Till picnic, edamamebönor, crostini eller bara rakt upp och ner, som det är.
Den femte smaken finns på tub. Den femte smaken smakar, om man ska tro tuben, sardell, tomat och lite vitlök. Lite tapenade över det hela. God, men kanske inte direkt värd sina femtio spänn. Men för all del, prova själva, så har ni det gjort och behöver inte lägre gå och undra, ”hur smakar den dära, va hetere, Umami egentligen”?
Ridderheims lanserade i dagarna ett nytt tapaskoncept.
Tidigare är sedan länge störst på delikatesser, men vill nu erbjuda svenskarna ett lite mer exotiskt alternativ till fredagsmyset, onsdagskvällen eller frukost (ja, enligt utsago ska deras fyllda tortilla bröd bara riktigt bra som frukost efter några sekunder i brödrosten).
Förra veckan fick jag chansen att prova ett urval av sortimentet under en trevlig spansk afton på Kairos Future.
Kvällen arrangerades av Spot and Tell (tidigare tastecasting.se) och inleddes med en liten föreläsning där vi fick höra lite om bakgrunden till de 43 (sjutk många) olika rätterna man kommit fram till.
Först tyckte jag det var lite deppigt när jag såg berget av tomma plastförpackningar och mannen som frenetiskt hällde över tapas från dessa i små skålar. Jag tänkte hur jag själv kompromisslöst alltid gör allt från scratch. Sedan när jag smakade på grejerna, tänkte jag på den där gången jag upptäckte hur sjukt bra det är med färdiggrillad kyckling. Eller när vi köpte bake off baguetter på grund av tidsbrist och jag var lite besviken först men sedan motvilligt var tvungen att erkänna att de var så himla goda.
Ridderheims take aways tapas var så mycket bättre. Såklart går det inte att jämföra med hemlagat eller det man får på en bra restaurang, men det kan man liksom inte förvänta sig.
Sen tänkte jag på när vi hade picnick häromdagen och det var svingött ända tills det var dags att linda in smutsiga tallrikar och bestick i handdukar och gå hem och diska och hur skönt det är med plast som bara kan slängas när man är klar (äsch, jag har diskmaskin, det är inte så jobbigt, men ni fattar grejen).
Det bästa med Ridderheims tapas är mångfalden. Som sagt kan man välja bland hela 43 olika varma och kalla rätter och det enda man behöver komplettera med är bröd och vin.
Den färdiga ostochskinkan (två olika sorters färdigskuren ost, skinka och en sorts salami) kan man kanske vara utan. Bättre att gå till en schysst delikatessare istället. Men resten var helt klart över förväntan.
Tomater, torkade en stund i ugn med örter och olja.
Lupinfrö, som jag aldrig hade testat innan, marinderade i chili, vitlök och örter. Ett slags mellanting mellan böna och nöt.
Små spett med chili och oiliver inlindade i ansjovis. Godast!
Bläckfiskringar marinerade i rödvin, chili, koriander och vitlök.
Alla mina favorittapas var kalla. De varma hade passerat sitt smakklimax när jag, sist i kön, äntrade buffén.
En annan sak som gjorde allt lite störigt, men som nog egentligen gäller tapas i allmänhet, är kladdigheten. Allt var marinerat i olika smakrika röror och efter tre tuggor kunde åtminstone inte mina smaklökar känna skillnad. Jag tror att om man ska köra tapas på det här sättet får man försöka välja en av varje typ. En tortilla, lite skinka, bröd, en stark röra, en gräddig röra, några ostar och några oliver. Hur mycket ska man orka käka egentligen?
Sen var det ju det här med E-numrena också. Frågan kom upp till diskussion och representanterna från Ridderheim hävdade bestämt att de försökt hålla E-numrena på minsta möjliga nivå och gav ett exempel på en av deras skinkor (som inte finns med i tapas-sortimentet) som inte innehåller ett enda E-nummer. Det lät ju skitbra, tills jag gick hem och började läsa på baksidan av förpackningarna jag fått med mig hem i goodie bagen. Nja. Minsta möjliga var kanske lite att ta i.
Å andra sidan kan man sorgligt nog inte som konsument kräva både hållbarhet, smak och fin färg utan E-nummer när man köper färdigpackat. Personligen tycker jag hela diskussionen om tillsatser och smakaromer är lite överdriven. Ibland är det jäkligt gött bara att det finns Denniskorv i hyllan när spontangrillkvällen infinner sig.
Jag avslutar med min absoluta favorit, oliver marinerade i bbq-sås. Oslagbart och garanterat gott till hamburgare eller annat grilligt.
Mer om Ridderheims och hela sortimentet finns på deras hemsida.
Jag försöker alltid inbilla folk att jag inte är så hård på sötsaker. Att jag inte gillar godis så mycket. Att jag inte äter kakor och nästan inte bakar alls. Jag har ljugit.
Ända sen jag började på det här himla kontoret har jag nog ätit godis varenda dag. Klubbor är såklart bäst men ungefär 45 gånger i veckan är det någon som fyller år och då är det tårta.
Eller jordgubbar, maränger och glass. Som idag, när Maria fyllde år.
Sara hade pyntat glassen med fina rosor och gröna paraplyer. De gick inte att äta skulle det visa sig.
Och världens största fat med jordgubbar.
Tre portioner och en del slicka skålen senare mådde jag lite illa, men det var helt klart värt det.
Mannen med kockvärldens kanske tjockaste tunga.