Loppetoppan

Gött mos

Anna — Sat, 04 Sep 2010 22:51:30 +0000

Alltså bokstavligen. I går köpte jag en fransyska för att hon var billig och idag kom jag inte på något mer originellt än att låta henne steka i ugnen. La lite mer tid åt att tänka på tillbehör istället. Tre stycken ville jag ha; ett salt, ett syrligt och ett lent. Det salta fick representeras av råstekt sparris, som alltså saltades ganska mycket. Insåg vid intagandet att man såhär års är ganska trött på sparris, även om detta var krispig minisparris (är det den som även kallas vildsparris?). Jag är däremot väldigt nöjd med den lilla salladen på rödlök, tomat och gurka. Låter kanske inte så speciellt, men kryddan i det hela heter i detta fall fläder. Är också mycket nöjd med den puré jag gjorde på potatis och blomkål. Den måste ni testa! Blir liksom salt men ändå söt på ett lent och härligt vis.

Potatis- och blomkålspuré

2-4 pers

6 normalstora potatisar (eller tänk det där lite franskaktiga ”primatecknet” man gör med tummen och pekfingret, ungefär den storleken)

1 blomkålshuvud (storlek: spänn händerna som klor och för samman fingertopparna, ungefär så)

0,5 dl grädde (det som råkade bli över efter jag gjort parfait)

en klick smör (jag tänker inte vara mer specifik än så)

Salt och vitpeppar (efter behag)

Bra att ha i detta sammanhang: en kastrull som man kan sätta en ångkokarkastrull på.

Salta potatisarna ganska rikligt och koka upp dem. När de är nästan klara sätter man på den här ångkastrullen med den ena halvan av blomkålshuvudet ovanpå potatisarna. När man tycker att potatisarna är i princip klara lägger man i den andra halva blomkål också och kokar någon minut till. Ta allt av plattan och häll av vattnet. Finfördela potatisenoch den blomkålshalva som kokat längst med en stavmixer och tillsätt i samma veva smöret och grädden. När purén är alldeles slät smular du ner resterande kål och mixar det så att det liksom fördelar sig jämnt, men fortfarande är lite chunky.

Bonus: flädersallad

en liten finhackad rödlök

en näve finskurna cocktailtomater

en halv, skalad och urkärnad gurka

ljus vinäger

olja

koncentrerad flädersaft

salt, peppar

låt den finhackade löken dra i vinägern, oljan och flädersaften samt saltet och pepparn sisådär en halvtimme. Säger bara: blanda efter behag, men jag antar att tumregeln för vinägrett är en del vinäger till tre delar olja (?). Orkar faktiskt inte gå och slå upp i någon kokbok. Sen, strax innan serveringen, är det bara att ha i resten av grönsakerna.

That’s it for tonight folks!

Höstprojekt

ulrika — Thu, 02 Sep 2010 12:38:09 +0000

Snart är det thanksgiving (om några månader i alla fall) vilket känns allmänt gött, men kanske inte något som spelar så stor roll för mig om jag inte vill. Men jag tänker fira i år.
I höst ska jag ha som projekt att testa mig fram till den bästa sötpotatisgrejen. Kanske med marshmallows på i någon form.

Minst en gång i månaden måste jag återkomma till min tid i USA, och jag gör det nu eftersom senaste var i augusti och vi nu har gått in i september. Och så inledde jag ju med thanksgiving så det blir en naturlig övergång tänker jag. Inte alls konstruerat.

Mary Jo gjorde en variant på potatismos, fast med sötpotatis, som vi skulle ha till kalkonen.
Först kokade hon det hela, sedan mosade hon ihop dem med sour cream, smör och lite råsocker. Bredde ut smeten i en smörad form och saftade på med både pecannötter OCH marshmallows.
Pekannötter ska alltid uttalas ”pecaaaaaans”. Låter initierat och coolt. Som om man är nere med nötterna liksom.
Hursomhelst, sen skickas allt in i ugnen.
Man kan tycka att det låter vidrigt, som en sämre variant av efterrätt, men så blev det verkligen inte.
Marshmallowsarna gjorde allt så knäckigt fint, och pecannötterna gav tuggmotstånd. Tillsammans med den ganska salta gravyn, tranbärssåsen och den otroligt möra och gigantiska kalkonen (som för övrigt sågades upp med en såndär elektrisk såg, inte helt olikt en häcksax) blev det fantastiskt. Däremot var det jäääääkligt mastigt. Jag hade dessutom bakat lussebullar (”Euurika, can’t you do a traditional Swedish bun for the table too?”), man måste tydligen ALLTID ha bröd till maten, hur mycket annan mat man än har.
Sen är det ju inte direkt så att man sparar in på allt det andra när det är thanksgiving. Efterrätten var den där pumpapajen som jag skrev om en gång och efter det kakor, kakor, kakor och choklad. Och inte ens riktigt kaffe att pressa ner sockret i magsäcken med fick man.
Det gick ner men sen låg folk överallt på heltäckningsmattorna och kved. Rullade sig i självömkan.
Varför åt jag så mycket?

Man kan ju tycka att de borde vara vana.

Det här receptet öppnar också upp för ett helt nytt användingsområde för marshmallows.

En kompis i gymnasiet gjorde en gång en hallonpaj som hon toppade med marshmallows, det var inte dumt alls. Så kan man ju tänka med alla pajer och kakor. Langa på marshmallows så blir det din specialare. Tänk sockerkaka med marshmallows on top. Mmmm. Genitaliskt.

Men sötpotatis ska definitivt utforskas. Jag älskar den roten.

Marshmallows eller inte, förvänta er sötpotatisrecept i höst alltså.

2 x plommon

Anna — Wed, 01 Sep 2010 12:25:31 +0000

Jag är ofta alldeles för sen med att lägga upp recept som är säsongsbetonade. Att publicera julmatsidéer i januari kan ju tyckas vara lite passé och inte är jag bättre denna gång. Men jag tänker att det är bättre att vara sent ute än att inte vara med alls och därför kommer nu recept med plommon.

Det bästa med plommon är att de är vackra och enkla att plocka. Att de dessutom smakar gott båda färska och i sylt gör ju inte saken sämre. På landet har vi ett träd som varje år ger så mycket plommon att man nästan får panik. Ett ton hamnar på marken innan man ens hunnit blinka och där ligger den och ruttnar medan flugorna festar loss. Av det som återstår orkar man bara ta hand om en bråkdel, men bättre det än inget alls. På radion hörde jag talas om en kille i Göteborgstrakten som tog hand om all den frukt som villaägare inte ville ha. Sen gjorde han sylt på det och sålde till kaféer och små butiker. Alldeles förträffligt tycker jag! Hur som helst, jag kan tänka mig att sorten heter Opal och den mognar någon gång i mitten av augusti, i alla fall här på lite sydligare breddgrader (har jag tur kanske det finns någon som läser detta som har en senare plommonsort). Namnet måste de ha fått för fruktens vackra färg. Skalen skimrar verkligen i olika röda, lila och gula toner. Marmeladen blir också vackert orangelysande.

Plommonmarmelad

1 kg (~2 l) plommon

1dl vatten

1 kg syltsocker

2 kanelstänger

½ vaniljstång

1 msk lagrad rom

Har man tid till sitt förfogande kan man låta de halverade och urkärnade plommonen stå några timmar tillsammans med sockret och safta till sig. Då torde man inte behöva någon extra vätska. Koka upp allt utom rom och låt sjuda ca 15 minuter, skumma under tiden. Rör så lite som möjligt om du, liksom jag, tycker om att känna frukbitarna i marmeladen. Häll i romen och koka i ytterligare fem till tio min. Slå upp på rengjorda burkar och låt svalna.

Plommonchutney

2 l (drygt ett kilo) plommon

1 stor rödlök

2 dl muscovadosocker

2 dl rött vin

2msk balsamvinäger

3 kanelstänger

3 stjärnanis

5 kryddnejlikor

2-3 piripiri eller annan form av chili

2 msk harissa (om man har lust)

1 tsk salt

1 tsk curry

Att göra Chutney tog längre tid än jag räknat med. Det beror säkerligen på att mängden socker är förhållandevis liten och att det hela inte gelear sig på samma vis som sylt och marmelad. Man får helt enkelt vänta på att den mesta vätskan har kokat bort. Lägg alla ingredienser i en vid kastrull och låt det koka ihop tills det har reducerat så pass att det inte längre är rinnigt, vilket tar ungefär en timme. Koka försiktigt och rör lite då och då så att det inte bränner fast.

Låret

ulrika — Tue, 31 Aug 2010 14:50:26 +0000

Jag tjatar och tjatar om hur överlägset bröstet låret är. Jag är inte först med att säga att det är bättre och jag är definitivt inte sist.
Vi envisas med att tro att bröstet skulle vara enklare och lättare. Vissa lever till och med fortfarande i villfarelsen att det skulle smaka bättre. Det är inte lika läskigt, inte lika mycket lotteri. Man får mer för pengarna, säger en del. Eller så tycker man att det bara är massa onödiga fettslamsor på låret. Kanske kan man tycka att de har rätt, men visst har vi kommit längre än så? Vad är väl lite fett att vara rädd för?
Bröstet kanske passar för andra tillfällen. När det ska gå fort. När man inte vill kladda ner sig. När man vill känna sig hemma, veta vad man får.

Men om man vågar bryta sina vanor, ja, vad många skulle kalla ”testa något nytt” ska man se att låret kommer uppfylla alla ens förväntningar. Och mer.

Tyvärr har vi stigit in i årstiden då det är omöjligt att fotografera mat utan bra ljus eller stativ. I alla fall med min kamera.

Kycklinggryta med fin smak

6 pers

800 gram kycklinglårfilé
1 litet spetskålshuvud
1 paket bacon
2 burkar borlottibönor
1 kruka timjan
1/2 flaska vitt vin
3 små gula lökar
1 msk honung
2 dl grädde
1/2 liter hönsbuljong
smör
salt
peppar
olivolja

Skiva löken och skär bacon i mindre bitar. Hetta upp olja och smör i en gjutjärnsgryta och lägg i lök och fläsk. Låt svettas tills löken är genomskinlig. Salta och peppra lite.
Putsa lårfiléerna om du tycker att det behövs och skär dem i lagom stora grytbitar.
Hetta upp smör i en stekpanna och stek kycklingbitarna gyllene. Salta och peppra.
Strimla kålen fint och lägg ner i grytan. Slå på vitt vin och låt alkoholen koka bort. Tillsätt buljong, timjan och kyckling. Låt puttra ca 10 minuter. Tillsätt grädde, bönor och honung. Rör runt lite grann och låt puttra ytterligare fem minuter.
Smaka av med salt och peppar och servera med till exempel ris. Eller bröd. Eller pasta. Eller något annat tilbehör man tycker passar. Bulgur är kanske fortfarande populärt?

Extra! Extra!

ulrika — Thu, 26 Aug 2010 14:40:19 +0000

Från några tidigare kollegor som vart i Örebro hela dagen för filminspelning har jag idag fått lära mig om pizzan Marabou mjölkchoklad-jordnötter-vaniljsocker (hittas på Pizzeria Emilio i nämnda stad). Ja alltså, det är ju också obligatoriskt med tomatsås och ost i pizza.
Efter lite efterforskningar har jag upptäckt att den här pizzan rönte stor uppmärksamhet i Örebro när den lanserades och också var omskriven i Nerikes Allehanda. Dessutom ska den sälja omåttligt bra. Om det beror på att den är smaskig eller helt enkelt är så knäpp att man bara måste beställa den är inte helt klart (jag antar att det sistnämnda skälet är varför filmteamet slog till). Det är ju inget snacka om att den typen av pizza väcker uppmärksamhet. När bilden postades på facebook gav den upphov till dagens längsta tråd.

Men ändå.

Vem är det som äter den? När? Hur kom de på idén? Är Örebro Sveriges tjockaste stad? Är de alltid bakfulla?
Mitt största problem med den är nog inte chokladen eller jordnötterna, utan vaniljsockret! I kombination med ost.
Nä, jag ska inte kräkas, men redan när man börjar lägga banan och ananas på pizza börjar det kännas jobbigt.
Mitt sunkigaste är att äta ketchup på pannkakor eller på glass. Min relation till ketchup är så ohälsosam att jag tagit det drastiska beslutet att aldrig förvara ketchup i mitt kylskåp.
Helt plötsligt känner jag mig inte lika knäpp längre. I Örebro är de värre.

Dessutom har ju Felix gåt ut och sagt att jag faktiskt är helt normal, ja, kanske till och med lite smartare än alla andra.

Andra konstiga saker man kan äta är Luther Vandross-burgaren. Hamburgare med twisten att den serveras med en delad grillad glaserad donut som bröd. Smaskigt.

Saker som ser äckliga ut kan också vara goda

ulrika — Wed, 25 Aug 2010 17:55:35 +0000

Många hävdar ju att man smakar maten med ögat minst lika mycket som med resten av de där organen som känner smak.
Men ganska ofta, framför allt när man äter ute, springer man på rätter vars uppenbarelser lovar explosioner och omättligt begär, men sedan visar sig vara i bästa fall alldagliga (den värsta förolämpningen tätt följd av slätstruken) och i sämsta fall rent utav dåliga.
En klassiker man ofta stöter på är den där visuellt supersmaskiga salladen som efter två tuggor är reducerad till en stor skål isbergssallad med några svårfunna spår av parmesanost som klibbat fast mot kanten.
En annan variant är torrt kött, ofta kyckling, fläsk eller laxfilé.
Det finns några knep som kockarna brukar ta till när de vet att de kanske inte lyckats helt hundra med stektiden.
Ett rejält bo med ruccola eller några timjankvistar ovanpå skapelsen är alltid något som ser imponerande ut. Lika så kan den där klassiska finköks-swirlen med sås i en sträng runt anrättningen (har man glömt göra sås går det i värsta fall att ta till lite balsamico) avleda uppmärksamheten från det uppenbara misslyckandet.
Och ibland, när situationen är helt hopplös, kan ett alternativt serveringssätt, som lerkruka, planka eller tallrikar med lustig, oväntadform verka som sista räddningen.

Men mig lurar man inte så lätt. Då föredrar jag mycket hellre rätter som inte hymlar ett dugg med vad de är.
Beige mat till exempel. Kroppkakor eller potatis- och purjolökssoppa. Ser skitäckligt ut, men smakar oftast kalas!
Likadant var det med en grej jag testade igår.
Först petades det lite i maten, luktades, det verkade nästan som, nä, jo, är det sant? Det luktade gott! Det smakade gott! Sjukt gott!

Tallrikar skrapades rena.
Beige mat. Det är grejen.

Jag kan också tricket med grönt. Funkar varje gång.

Kyckling i mandelyoghurt med rödbetspasta och fetaost

4 pers

4 kycklingfiléer
salt
peppar
smör

1 dl turkisk yoghurt
1 1/2 dl sötmandel
salt
svartpeppar
1/2 citron
ev lite vatten att späda med

favoritpasta
1 påse rödbetor
1 paket fetaost

Börja med att koka rödbetorna i lite lättsaltat vatten. Tar ca 40 minuter eller alltid längre tid än man har tänkt.
Sätt ugnen på 200 grader.
Krydda kycklingen med salt och peppar på båda sidor. Hetta upp smör i stekpanna och stek till fin färg på båda sidor. Lägg filéerna i en ugnssäker form och låt steka klart i ugnen, ca 15 minuter eller tills den där provbiten man skär i inte är rosa.
Skålla mandeln (åh, den underbara känslan när mandeln ploppar ut ur skalet) genom att koka upp vatten i en kastrull, koka mandeln där i ca 2 minuter och spola sedan under kallt vatten. Tryck ut mandeln ur skalet.
Rosta mandlarna i en torr stekpanna så att de får fin färg. Lägg undan ca 1/2 dl och mixa resten med yoghurt, citron, salt och peppar. Späd med vatten om såsen blir för tjock.
Skär kycklingen i skivor och blanda med såsen.
Koka pasta.
Skala rödbetorna och skär i kuber. Blanda med pastan och lite olivolja. Det gör inget om pastan blir rosa, eller rättare sagt, det är helt oundvikligt att pastan blir rosa.
Grunda djupa tallrikar med pastan. Fördela kycklingen i sin sås i tallrikarna, smula över fetaost och avsluta med lite hackade, rostade mandlar.

Lite persilja är bra för de som ser för skeptiska ut.

Lunchfaschism

ulrika — Mon, 23 Aug 2010 15:13:52 +0000

Jag har börjat i skolan.
Förutom att det är roligt och att man får klasskompisar och lärare och ett skåp att ha sina grejor i och ett studentleg är man också lite fattigare än vanligt. I alla fall om man hade ett jobb innan som genererade mer pengar än studiebidraget.
För att spara pengar har jag som policy att aldrig någonsin köpa en lunchupplevelse som jag inte kunde bjudit mig själv på. Förstår ni? Gå och äta lunch på Lydmars terass till exempel, det är för trevligt för att rymmas i en matlåda. Ledsen sallad från Panini är något jag gjort bättre själv.
Okej, så det känns ju inte som något helt oöverstigligtt mål direkt, särskilt inte med tanke på att jag tidigare tjänade extrapengar på att laga lunchlådor åt andra människor.

Emellertid, hör och häpna, tryter orken och inspirationen även hos mig.
Som i torsdags. Jag hade haft lite ångest på natten över en lösning på en uppgift som jag inte tyckte ville falla på plats och alltså sovit ganska dåligt. Och som om inte det var nog, hade jag också glömt göra matlåda. Tillståndet var kritiskt. Skulle jag behöva släppa på policyn redan första veckan i skolan?

Jag tittade igenom kylskåpet lite och fann bra valnötsbröd från Fabrique, en PERFEKT mogen avocado, fetaost och ett riktigt krispigt exemplar av ett conference päron. Dessutom, som en skänk från ovan (eller egentligen gårdagskvällen) en liten skål med yoghurt-vitlökssås.

Inte avancerat så man smäller av men ändå.

Jag gjorde helt enkelt tre stora, goda mackor och tog med som lunch.
Det behöver väl inte vara krångligare än så, tyckte jag. Dessutom visste jag ju att de skulle smaka tio gånger bättre än de där ost och skinkfrallorna i skolcafét.

När klockan blev tolv och gruppen skulle börja röra på sig för att äta visade det sig att jag var den enda som hade medhavt.
Så vi gick iväg, köpte vår mat och satte oss och åt.
Eftersom det är en lika naturlig instinkt att springa ifrån getingar som att jämföra luncher blev jag genast påhoppad:

- Ska du bara äta mackor till lunch? Blir du verkligen mätt på det? Det är ju frukostmat!

Jag tittade upp från mina tre stora, goda mackor och tittade på vad frågeställaren stod och tuggade på.
Det var två bröd med något som jag tror var en köttbit eller i alla fall en bit av något av köttkaraktär emellan. Några slokande, vita isberssalladsstrimlor letade sig ut i dagsljuset. Lite rosa-orangesås rann förstrött ner på fingrarna. Det hela var väldigt, väldigt, väldigt likt en dålig version av en macka, tyckte jag. Dessutom insåg jag att han hade betalat ganska mycket pengar för det där.
Jag tittade ner på mina tre stora, goda mackor igen.
Jag förstod inte riktigt problemet.

Lunchmacka med feta, avocado och päron

4 st

4 skivor gott surdegsbröd, gärna lite grövre
1 avocado
1/2 vitlöksklyfta
2 msk tjock yoghurt
1-2 tsk citronsaft
1 tsk tryffelolja
1/2 paket fetaost
1 päron, gärna conference

Mosa ihop avocado med yoghurt och en halv pressad vitlöksklyfta, lite citronsaft och tryffeloljan. Salta och peppra.
Fördela på bröden. Skiva fetaosten och tryck ner lite i avocadogegget. Skiva päronet och lägg överst. Toppa eventuellt med lite timjan och några extra varv med svartpepparkvarnen.

Ett bra tillbehör, är ett enkelt tillbehör

ulrika — Thu, 19 Aug 2010 21:06:08 +0000

Det känns ungefär som när man är så trött så man i all hast glömt ta på sig underkläder. Eller går ut i bara tofflorna. Eller när man inser att den där känslan av att man glömt något, något väsentligt, kommer sig av att man missat sin pojkväns födelsedag.

Inte för att det någonsin händer mig.

Men man tror att man har en komplett måltid. Vad skulle saknas?
Man har köttet. Man har potatisen. Man kanske till och med har en sås.
Ändå är det något som saknas. Klumpen i magen växer. Det går inte riktigt att sätta fingret på, men något är det.
Oftast är det champinjonerna.

Är champinjon det konstigaste ordet som finns?

Champinjonsallad

till kött eller fisk eller något annat som behöver kompletteras

250 gram champinjoner
1 – 1 1/2 msk god, fruktig olivolja eller pinjenötsolja
1 citron, saften av
2 msk finhackad timjan
flingsalt och svartpeppar

Skär champinjonerna i skivor.
Blanda övriga ingredienser i en skål och häll över champinjonerna. Låt stå och dra minst en kvart innan servering.

OJ! Tips!
På Grev Turegatan 18, nästan mitt emot Sturegallerian, ligger en liten butik som heter A L’Olivier som säljer en mängd olika sorters vinäger, olivoljor och andra oljor. Alla jag har testat har varit väldigt bra.
Till receptet med champinjonerna är pinjenötsoljan supergod. Och burken den kommer i är väldigt snygg också.

Saker som blir bättre när de blir varma

ulrika — Mon, 16 Aug 2010 19:56:55 +0000

fötter
korv
badvatten
kolasås
muskler
bastu
årstider
kanelbullar
nätter
motorer
mjölk
kyssar
gympasalar
vedträn
sängar

…och just det, jag höll på att glömma; nektariner såklart!

Det kan vara sommar och man kan grilla dem och äta dem som de är på en ö som man seglat till i havet.

Eller så kanske man har glömt att man ville göra efterrätt och när man letar hittar man bara nektariner och getost och socker och solrosfrön i skåpen.
Perfekt!

Ugnsbakade nektariner med getost

4 pers

4 nektariner
2 msk råsocker eller lite honung
solrosfrön
en nypa salt
så mycket getost som man är sugen på

Sätt ugnen på 225 grader och grill.
Vänd nektarinerna i socker och strö över solrosfröna. Smula över lite salt.
Sätt in i ugn och låt ta ut när nektarinerna börjar få färg, ca 5-10 minuter.
Ät ljumma med getosten och bra kex.

K-salat

ulrika — Sat, 14 Aug 2010 12:45:39 +0000

Den där sommaren jag var i Northville var det tradition att alltid äta, det vi i dagligt tal kallar ”krämig potatissallad” (okrämig potatissallad är sådandär med vinägrett-dressing, när man fortfarande ser poatisens naturliga färg ni vet) när det var dags för barbecue.
Jag minns när vi svängde ihop sour cream och majonäs, vände ner krispiga baconbitar och kanske några äppelbitar och till sist lät hela skapelsen bekanta sig med några kokta, avsvalnade redskins. Till det åt vi ribs som förberetts i dagar genom olika tillagningsmetoder (kokning, ugnsbakning, marinering och till slut, långtidsgrillade -först med folie, sedan utan) och den ljuvliga sirapstjocka såsen som stått och kokat hela dagen för att smakerna verkligen skulle hitta varandra ordentligt. Jag tänker ofta på de där ribsen och den där potatissalladen. Timmar av förberedelser för en middag som varade från tidig eftermiddag till sen kväll när de sista glödande kolbitarna hjälpte oss göra s’mores av marshmallowsarna.

Här i Sverige är grilltraditionen lite annorlunda, men jag har sett att det i alla fall finns något liknande den där potatissalladen på Ica. Små plastburkar med ett innehåll som kallas K-salat.
Förutom att jag tycker K-salat är ett oerhört festligt namn på en maträtt, har jag förstått att den dessutom är omåttligt populär.
Varje morgon jag är ute och springer runt Rålis eller Smedsuddsbadet efter en ovanligt vacker kväll svämmar de stora gräsfälten över av tomma K-salatsförpackningar. Det verkar som att hela Stockholm festat loss ordentligt och med en vänlig tanke på alla råttor, fiskmåsar och skator, lämnat kvar resterna till dessa hugade spekulanter.
Så fort det ska grillas i större sällskap dyker de upp, K-salatsburkarna. Festligt!
Tydligen ska de passa särskilt bra till de färdigkryddade köttbitar som Scan har att erbjuda.

Lägg märke till den ojämna glödbädden samt några nedfallna köttbitar. Allt för den engångsgrillade smakens skull.

Jag går förbi de där burkarna på Ica ibland och tittar lite. Kanske skulle man testa ändå?
Efter ett varv runt hyllan kommer jag på att en slags gravrökt lax ska spela huvudnumret under middagen ikväll och inte färdigkryddad flintastek. Typiskt. Inte idag heller. Jag får hitta på en annan variant.

Krämig potatissallad med äpple, pepparrot och crème fraiche

4 pers

1 kg potatis
2 dl crème fraiche
ca 1 msk god olivolja
1 granny smith äpple
1 citron
ca 5 cm riven pepparrot
salt
peppar
lite gräslök till dekoration

Koka potatisen mjuk i lättsaltat vatten. Låt svalna och skär i lagom stora bitar.
Skala äpplet och riv på rivjärnets grövsta sida. Dela citronen och krama ur saften över det rivna äpplet. Förutom att det får äpplet att smaka godare förhindrar citronsaften att det blir brunt när det kommer i kontakt med luften.
Blanda crème fraiche, pepparrot, äpple, salt och peppar i en bunke. Smaka av med olivolja för att runda till smaken.
Klipp lite gräslök över och servera till fisk. Grillad, varmrökt, kallrökt, gravad eller ugnsbakad spelar ingen roll.

Men tänk så smidigt det är med den här färdiggjorda K-salaten ändå! Och flintasteken som redan är kryddad och engångsgrill som bara ska tändas och baginbox som aldrig tar slut och grillchips medan man väntar och giflar från Pågen när det är klart! Leve den svenska sommaren!