I Italien äter man pasta

I Italien äter man pasta. Det vet jag för det har jag sett. Det är så chockerande när man är på lunchrestauranger i valfri Italiensk stad och betraktar människorna som äter där.
Italienskorna har smala handleder med klirrande guldsmycken och stora, mörka glasögon. Dessutom har de stickade tröjor med fjädrar på, fastän det är trettio grader varmt och lårhöga skinnstövlar. Männen har jeans i tvivelaktiga tvättar och ibland glansiga jackor eller nätbrynja. De äldre herrarna däremot, är oftast mycket välklädda med tredelad kostym och hatt. Män som man tänker sig håller en lagom beskyddande hand i ryggslutet på sina damer när de är ute och fingår och självklart alltid öppnar dörrar för dem och drar ut stolarna på restaurang.
Jag fattar inte när i italienarnas, detta modets folk, liv de slutar med knasiga rymdjackor, vara vräkiga och vissla på brudar och börjar bära skräddat? Det är det första mysteriet. Det andra mysteriet är hur mycket de äter. Alla under 38 är skitsmala eller i alla fall långt ifrån överviktiga och ändå har jag med egna ögon häpet bevittnat dessa fågelarmskvinnor sitta och äta bröd doppat i rikligt med olivolja i väntan på en gräddstinn pasta, som efterföljs av en kött- eller fiskbit, för att sedan avsluta lunchen med en espresso i sällskap av en arragustini (krispiga små wienerbröd med fyllning av choklad eller vanilj).
Och vinet! Glöm inte vinet.
Sen på kvällen börjar de om igen. Men då äter de oftast några ostar innan desserten som inte är något fjuttigt litet bakverk utan en rejäl tårtbit.
Dessutom för att ytterligare upprätthålla sin extremt ohälsosamma livsstil, åker de moppe överallt. Promenera är för turister.
Snacka om livsnjutare.
Jaja, hursom helst. Förutom allt det där, äter de som sagt pasta i Italien.

Jag åt pasta i måndags för tredje gången sedan jag flyttade hemifrån (de två andra gångerna blev jag bjuden). Det är konstigt, jag gillar pasta, men jag äter det aldrig.
Jag kanske har fått för mig att det är tråkig mat. För enkelt liksom. Jag vägrar tro att det har något att göra med med den negatvia inverkan snabba kolhydrater har på kroppen, eftersom jag missbrukar de flesta andra kända former som finns.
Men jag har insett att jag måste omvärdera. Det är som trolleri det där med pasta, precis som när man bakar. Egentligen räcker det med god olivolja, färska örter och kanske lite riven vitlök så är det klart. Tillsätt favoritvin och kanske några skivor god salami eller lufttorkad skinka.
Min bästa pasta är en variant med aubergine, lite rökt sidfläsk, Muttis körsbärstomater på burk, vitlök och basilika. Låt puttra och snåla inte på pecorinon och olivoljan på slutet. Eller bara helt upp och ner med handkramade körbärstomater, dragen mozarella, basilika och olivolja.

I måndags blev det pasta pesto. Egen pesto, enligt min vän Eriks recept.
Hemmagjord pesto, med en bra parmesanost, rostade pinjenötter, färsk basilika och riktig olivolja.
Till det serverades halvmillimeters tunna skivor fänkålssalami (så tolkade mina smaklökar det i alla fall, Erik mindes inte, men den var inhandlad på Vasastans Ost vid S:t Eriksplan) och bröd. Det räckte så.

Eriks pesto

för två portioner pasta ungefär

1 kruka basilika
2 vitlöksklyftor
ca 2 dl riven parmesanost
en näve pinjenötter
olivolja, ca en dl (snarare mer än mindre)

Rosta pinjenötterna i en torr stekpanna. Repa av bladen på basilikan och lägg dem tillsammans med riven parmesan, vitlöksklyftor i grova bitar och pinjenötterna i en skål. Tillsätt olivolja och mixa med mixerstav till önskvärd konsistens. Tillsätt mer olivolja vid behov.
Ät med nykokt spaghetti, extra parmesan, flingsalt och extra olivolja om man vill.

OJ! Tips!
Jag brukar mortla min pesto istället. Kan tycka att vitlöken lätt blir lite för bitter under mixerstavens vassa knivar. Det är lite extra tungt för armarna, men jag kan tycka det är gött med en lite grovkornigare pesto. Man gör som man vill.